Vanmakten efter söndagens Kalla Fakta har faktiskt inte gått ur mig än. Den sprider sig likt ett illasinnat virus genom min kropp och ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag vidden av både problemet och motståndet. Det är lätt att fastna i en lamslående känsla av hopplöshet. Flera journalister har gjort ett jättestort arbete för att hjälpa oss uppmärksamma vården av patienter med självskadebeteende och ätstörningar på rättspsyk och de tvångsmetoder de utsätts för (som inte har stöd i lag). Och visst reagerar folk! Kommentarer som den Amanda skrev i Kalla Faktas
diskussionsforum efter programmet är bränslet som får en att inte ge upp fullständigt:
"
Men lika mycket energi som en sådan kommentar ger, lika mycket energi förtar kommentarer som "Psykiatrisjuksköterskas":
"Mycket dåligt och sensationslystnaden lyser igenom. Dessa förb...ade journalister, som måste försöka hitta scoop varje dag. Er vinkling kunde istället ha varit "Jag är fortfarande i livet idag och har psykiatrin att tacka för detta"! Det är ni skit-journalister som vinklar det hela , för att få en upprörd allmänhet. Ni har ju alla trumf på hand. Hade någon av dessa patienter lyckats ta sitt eller någon annans liv så hade det låtit "Varför gjorde inte någon någonting?" och "Hur kunde det gå så långt innan någon reagerade" etc... Man blir bara trött och frustrerad när dessa nollor får fortsätta sin scoop-jakt."Jag kan inte låta bli att tänka att om det här hade gällt någon annan patientgrupp - cancersjuka eller njursjuka eller diabetessjuka eller vad som helst - hade reaktionerna trots allt sett helt annorlunda ut. Skyll dig själv- tänkandet är enormt starkt när det gäller självskadebeteende och det lägger band på den stora massans engagemang. Argument som
"Ni har ingen aning om hur besvärlig man ska vara för att hamna på rättspsyk!" eller
"Men om man inte fick använda tvångshandskar, hur skulle man då få dem att sluta skada sig? De borde vara tacksamma för att de får hjälp!" tar musten ur en. Fördomar om manipulation, uppmärksamhet och det ena efter det andra får en att inse att folk inte alls förstår systemet och hur människor fungerar. Personer med ätstörningar och självskadebeteende är ofta enormt starka och intelligenta människor och man tvingas ta till alla sina resurser för att överleva sin sjukdom - och ibland också sin "vård", tvärr. Kalla det manipulation om du vill. Jag kallar det ren och skär överlevnad. Jag tror inte det är en tillfällighet att de av mina medpatienter som betraktades som allra sjukast och besvärligast för närmare tio år sedan, är de patienter som idag driver organisationer, arbetar för mänskliga rättigheter, skriver böcker och har långa akademiska utbildningar. Också det kan också göra mig ledsen - att ingen lyssnade på mig för tio år sedan när jag hade behövt det som allra mest. Jag var ifråntagen all rätt till integritet och självbestämmande och slogs för mitt liv, med våld om det behövdes. Och ja, jisses vad besvärlig man tyckte jag var! Idag känner jag att jag trots vanmakt har ett visst inflytande över vården av självskadande patienter. Men ska det krävas att man är frisk, har en akademisk examen (och helst ser söt och snäll ut också) för att man ska bli lyssnad på?
Både jag och min goda vän
Innie, vars liv och erfarenheter på många sätt liknar mina egna, har vid flera tillfällen försökt sätta ord på den
känslomässiga våldtäkt som i alla fall jag ser som mitt största problem idag. Den vård som jag har upplevt, och som personerna i Kalla Fakta har upplevt i ännu högre utsträckning, präglas starkt av dubbla budskap som tvingar dig att bli någon du inte är. Du förväntas samarbeta, vara motiverad, kämpa hårt för något du inte kan föreställa dig hur det är. Men personerna du förväntas samarbeta med är samma människor som lägger dig i bälte, låser fast dina händer i tvångshandskar eller ännu värre - kränker dig verbalt eller försätter dig i situationer av maktunderläge likt det Louise beskrev i Kalla Fakta. Louise fick inte berätta för sin mamma om hur hon hade det, för då skulle hennes rätt till besök dras in. På samma sätt upplevde jag att jag inte fick bli arg eller kränkt för att inte riskera att dessa reaktioner tolkades som sjukdomssymptom som sedan hanterades med tvång eller mediciner. Mot slutet av min tid på PIVA behövde jag inte längre tvångsmatas eller läggas i bälte och man såg det som att jag blivit bättre. Men jag skulle snarare vilja säga att det var då jag blivit
verkligt sjuk.
Jag minns en sådan "liten" sak som när jag var alldeles nyinlagd på BUP. Jag var rädd och osäker, för att jag skulle tvingas gå emot min ätstörning och för att jag tyckte de andra patienterna var konstiga. Jag hade ingen erfarenhet av psykiatrin och visste inte alls vad en psykos var. Inte konstigt att jag var rädd och drog mig undan! Efter ett par dagar hanterade man det hela genom att låsa dörren till mitt sovrum, så att jag inte längre kunde gömma mig där inne. Och visst, det tvingade mig att acceptera min situation och jag insåg snart att mina medpatienter inte alls var så konstiga. Men bidrog denna mekaniska hantering av problemet till ett gott samarbete mellan mig och personalen? Bidrog det till en bättre självkänsla och till tillfrisknande hos mig? Nej, inte alls. Tvärtom. Efter två år i en sådan miljö hade jag förvandlats till en aggressiv och fysiskt utagerande person som upprepade gånger i min journal beskrivs som "svår att få kontakt med". Personlighetsdrag som aldrig har kännetecknat mig vare sig innan eller efter den tiden. I slutet av min journal, från våren 2001 då jag var 17 år, finner jag en läkaranteckning som säger mycket:
"Sofia har i maj månad varit inlagd i två år i sträck. Har under den här tiden i väldigt hög utsträckning tappat förankringen i det sociala livet utanför (...) Har tidigare under de här två åren klarat att motstå sitt självskadebeteende under längre perioder, men de har tagit slut, ofta i samband med att den struktur och behandlingsplan som varit upplagd kring Sofia har slutat fungera. De här åren då Sofia varit inlagd har till en hel del karaktäriserats av att man haft många olika planeringar på gång för att få ut Sofia i ett behandlingssammanhang och inte vara inlagd på akutavdelningar. Detta har inte fungerat. I praktiken har Sofia tillbringat två år i väntan på att få komma till en behandlingsenhet, och idag ter det sig som att kvinnoavdelningen för särskilt vårdkrävande i Växjö (Rättspsykiatriska kliniken) är den enda avdelning som kan hjälpa Sofia med de stora svårigheter hon har."Det är kanske värt att poängtera att det finns fantastiska människor inom psykiatrin.
Beundransvärda avdelningar. Louise beskrev så fint i Kalla Fakta, hur hon fick möta kärleksfull och varm personal på
Stockholms Center för Ätstörningar (SCÄ). Men det som jag har varit med om, och som de tjejer och killar som befinner sig på rättspsyk just nu är med om ... Det borde ingen behöva uppleva.
/Sofia
PS. Missade du Kalla Fakta i söndags kan du se det i efterhand på
TV4 Play.
Igår hade jag förmånen att få besöka Skovlyset i den danska staden Herning. På Skovlyset har 20 personer med olika typer av psykiska funktionshinder sitt permanenta boende. Var och en bor i en alldeles egen lägenhet i nybyggda lokaler, där stora fönster sträcker sig från golv till tak och släpper in ljus. En konstnär har anlitats för att sätta piff på inredningen, och således syns färgglada och kreativa väggmålningar och konstverk överallt. Boendet har ett eget litet gym, ett eget café som är öppet på vardagarna (att caféet sedan heter Café Bøg är en annan sak ...) och förutom tillgång till personal dygnet runt finns även en arbetsterapeut och en sjukgymnast knuten till verksamheten. Alldeles nyligen hade man hjälpts åt att arrangera en höstfest för de boende och alla deras anhöriga, och igår hade man alltså, på initiativ från en brukare, bjudit in mig som talare under en temakväll.
